Det gick ju bra!

I dag missade jag mitt favoritspinningpass. Anmälde mig för sent och hamnade på köplats 8. Tjurigt! Jag hade inte alls tänkt mig någon löpning, men nu drog jag ändå på mig löparkläderna.

På bilden är pulsen på väg ner efter passet.

Jag har inte bloggat om min löpträning på sistone, tycker den oftast är ointressant för andra än mig själv. Men jag siktar fortfarande på Lidingöloppets 3-mil och de senaste veckorna har jag satsat på styrke-, rörlighets- och konditionspass inomhus. Kompletterat med löppass, som förra helgen när det blev en lugn mil i 3 cm nysnö.

I dag var det inte lika springvänligt: plusgrader, snöslask och (ibland) tilltrampad snö och is. Bra och dåligt fäste om vartannat. Men efter 2 km kom jag till en snöfri sträcka: Intervaller!

8 x 250 m följt av 8 x 100 m. Gåvila emellan. I 250-metersblocket lät jag pulsen sjunka (till ett värde som jag bestämt innan) innan jag startade nästa intervall. I 100-metersblocket lät jag däremot "startpulsen" öka med två slag per intervall för att det skulle bli mindre och mindre återhämtning. Det blev ett riktigt roligt pass.

Syftet är förstås att förbättra konditionen, men också att "lära kroppen" att springa i högre fart än vanligt. Att hitta löpkänslan. 250-metersblocket sprang jag i en kilometerhastighet som var mer än en minut snabbare än min vanliga distansfart. Och i 100-metersblocket gick det ytterligare en halvminut snabbare.

Dagens lärdom: Det är lättare att springa med bra teknik och hållning och ett vägvinnande löpsteg när jag springer lite fortare än när jag "tröskar på" i vanlig fart.